Tårar, alla dessa tårar
Jag är känslig annars och lite extra hormoner gör inte saken bättre. Läst bloggen "i kroppen min" och gråtit. Försökt förstå känslan, försökt acceptera att vi alla ska dö inom en relativt kort tid i världshistorien. Men kan man acceptera det? Ibland önskar jag att jag vore troende. Att jag vore övertygad om en himmel eller någon form av nästa liv. Men jag tror inte. Och det är då det blir otäckt. Jag är rädd för att dö. Fruktansvärt rädd. Det har blivit värre med åren och vidrigt nu som mamma att inse att man en dag inte längre kommer finnas här för sina barn. Jag har levt en tredjedel av ett normallångt liv. Bara två tredjedelar kvar. Med lite tur. Jag hoppas jag är mer redo den dagen det är dags. För jag vill verkligen inte dra mitt sista andetag fullt av ångest. Usch.
