Nillas blogg

Igår var det ett helt år sedan världen rasade under mig och jag föll handlöst. Ett år sedan jag gravid vaknade på morgonen och mådde bra (något som inte är normalt när jag är gravid) och sen upptäckte jag att jag blödde lite. Ni som vill slippa veta mer kan sluta läsa här för jag måste skriva ner detta nu och lägga det bakom mig. Johan tog akutledigt och vi åkte till sjukhuset hela familjen då vi inte hittade barnvakt. Han och Alice satt nere i sjukhusets café medan jag fick beskedet två våningar upp - bebisen levde inte längre. Hur hanterar man ett sånt besked? Det gör man inte. Vi hade ju gått så länge, risken var ju minimal!! Läkaren började genast planera hur de skulle få ut vår bebis och vi fick en ny tid på måndagen för att göra vad som skulle göras. Vi fick åka hem och börja ringa runt och berätta att det inte skulle bli syskon här trots allt. På kvällen nattade jag Alice när jag började må konstigt, men eftersom jag gråtit hela dagen tänkte jag inte mer på det. Det började dock göra ordentligt ont så jag gick till johan som satt i soffan och bad honom ringa efter barnvakt och köra in mig akut... Och i samma veva som han ringer efter barnvakten så gick vattnet och jag fick krystvärkar. För att inte väcka Alice flydde jag in på toaletten där vår lille pojke föddes. Helt odramatiskt egentligen, en liten sovande docka. Som aldrig skulle vakna. Jag klarade inte av att se mer på den lille så jag tog mig loss från honom och satte mig på skohyllan i hallen och ringde upp mamma (säkert utan att säga ett ord) och kräktes tills barnvakten kom så vi kunde åka in. Min starka starka man fick städa upp allt och ta reda på bebisen medan jag var hysterisk. precis när vi skulle åka kom moderkakan och med den en fors blod som inte ville sluta. Väl inne på akuten tog jag en kölapp och satte mig och väntade... När det blev min tur hade jag blött igenom den bindan jag hade satt dit och blodat ner hela mig. Sköterskor hjälptes åt att få av mig allt och tvätta av mig där jag bara stod mitt på golvet i ett undersökningsrum och tjöt. Sen blev jag placerad på en säng med dropp medan de försökte hitta min blodgruppering från Alices förlossning så de visste vad de kunde ge... Ahh, det var väl ungefär allt. Var bebisen, vår Casper, vilar idag är det bara ett fåtal som vet. Och det är inget vi går runt och tänker på... Vi har fått världens finaste Alexander istället och det är nog precis så det var menat att bli. Men ibland, som igår, minns man lite extra. Och då är allting så jävla pissigt. Det gör ont i hjärtat. Behövde få berätta öppet. Tack. Nu ska jag aldrig mer älta detta. Lovar.