Hjältemamma
Det är dags att nominera årets hjältemamma här. Personligen har jag insett och accepterat att jag bara är en vanlig vardagsmamma... Ja, för varken jag eller Alice har cancer, så vi har ingen chans att vinna. Jag har inte stoppat några världskrig eller arbetat mig från hemlös till slottsdam sedan jag fick barn. Jag är så där lagom mittemellanbra.
DOCK så tycker jag själv att jag gjort ett sjudundrans bra jobb med att vara en sån mellanmamma, för ingen kan anklaga mig för att vara en dålig mamma minsann!
Mitt barn är friskt, välmående och klarar allt som en ettåring ska klara (och lite till). Jag kan dessutom, med handen på hjärtat, malligt meddela att hon aldrig har druttat ur en säng, vagn, stol eller annan hög möbel som vi lämnat henne ensam på... Vi har helt enkelt gjort vårt jobb som föräldrar!
Hon kan ta sig upp och ner för trappan hemma (ja, det är bara 2 trappsteg, men ändå inte kul om de druttar ner på näsan) efter att vi suttit vid den och tränat dag in och dag ut när hon precis hade lärt sig krypa... Nu är hon skickligare än både oss och hunden på att ta sig ner där... Och hon har precis lärt sig stå på ett ben för att själv försöka få på sig byxblöjan.
Vi borstar hennes tänder två gånger om dagen, badar vid behov och vi konsumerar löjligt mycket frukt och grönsaker mellan måltiderna... Vi har barnsäkrat och anpassat, Johan har byggt och fixat och stängslat mot vägen och byggt en grymt bra grind... För nu när hon börjat springa och sparka på bollar så känns plötsligt vägen vid huset lite extra otäck.
Från att ha varit ett ungt par utan någon som helst erfarenhet av barn och dessutom först i bekantskapskretsen att skaffa smått (sen att de flesta vännerna försvann då är en annan sak...) så måste jag ju säga att vi gjort det bra! Ja, kanske inte hjältebra, men gott och väl superbra!
Jag behöver ingen stor tillställning för att veta det.
