Nillas blogg

Konsten att kläcka!

Så... Den 7/1 föddes vår lille Boo.... Eller Alexander som det kommer att stå i hans pass. Johan var på jobbet när det började mola i magen och eftersom jag haft en del förvärkar denna gången så tänkte jag ta en snabb dusch så det skulle gå över. Hade precis letat fram busskortet så jag, Moa och Alice skulle kunna gå på shoppingrunda på stan dagen efter.

 

Duschade några minuter och började så smått ana att detta inte var vanliga förvärkar. Ropade på Moa som fick hjälpa mig ur duschen (vi har ju sån hög kant) och få på mig lite anständiga kläder. Klockan närmade sig fyra så jag brydde mig inte om att ringa Johan som ändå snart skulle sluta jobbet och komma hem. Ringde mamma istället och förvarnade att det kanske skulle hända något inom några dagar. Mamma tyckte jag nog skulle ringa till någon annan än henne, eftersom jag flåsade rätt rejält - typ förlossningen eller Johan som skulle ta mig dit :P

 

Ringde Johan. Bad honom stanna och köpa alvedon på hemvägen men sen köra hem rätt så omgående. Värkar var 4:e minut... Gick och gömde mig i sovrummet för att inte skrämma Alice. Bad Moa lägga ner det sista i förlossningsväskan. Johan kom hem och vi körde direkt till CSK trots att de var rätt ovilliga att ta emot oss, det var fullt och närmaste förlossning med plats var i Växjö. Fetglöm. Jag skulle ha IV-dropp minst två timmar innan själva kalvningen så jag behövde in snabbt.

 

Sista bevisbilden innan. Precis inkommen på CSK. Var fortfarande vid gott mod då smärtan var okej att hantera fortfarande.

 

Var 4cm öppen när vi kom in, så de valde att låta oss stanna istället för att skicka oss vidare. Hinnorna var jättespända sa barnmorskan och hon satte därför på fru Mattisson en enorm blöja för "ditt vatten kommer forsa á la hollywood-film". Det är ungefär DÅ man känner sig som snyggast.

 

Kopplad till dropp, CTG och mitt i en värk. Fortfarande hyfsat klar i skallen, medgörlig och samarbetsvillig. Iklädd den obligatoriska rocken och jätteblöja (som tack och lov inte syns på bilden). Varm vetekudde mot nedre delen av magen istället för att smärtlindra med varmvatten... Vägrade all annan form av smärtlindring... just då.

 

Värkarna tilltog sedan rätt kvickt. Lustgasen åkte fram. Min älskade vän. Här försvann all form av värdighet och stolthet. Barnmorskan hade kopplat bort droppet och tyckte jag kunde försöka röra lite på mig för att se om vattnet kunde gå... Självklart vägrade jag. Lustgasslangen når inte röra-på-mig-lite-långt. Fick då ställa mig upp och hänga över sängen och dansa med rumpan när jag hade värkar... Men eftersom den gasade Nilla vägrade rumpdansa, utan istället fokuserade på att suga i sig ännu mer gas och be om att få dö, så kom den hemska medicinbollen fram. Jag hatar medicinbollar.

 

Så här snygg är man när man är däckad mellan två värkar, sittandes på en blå jätteboll med ett järngrepp om lustgasmasken och kräkpåsen.

 

Vid varje värk slet jag så för att snabbt få gasmasken till ansiktet så jag ryckte ut sladdarna varje gång så den var tom... Sen brölade jag och grät medan maken desperat försökte koppla ihop allting igen och få igång gas samtidigt som han tryckte efter hjälp. Stackars Johan. Varm var jag också, så precis som sist drog de igång AC i rummet och jag fick en kall blöt handduk i pannan. De kom även på att jag nog inte ätit på något dygn så barnmorskan trollade fram en glassdrink med proteinpulver som maken fick mata mig med (läs: hälla i lite på måfå medan jag var halvt medvetslös) mellan värkarna.

 

Så kom känslan. Ni som fött barn vet vilken det är. Bajs-eller-bebis-känslan :P Men eftersom mina ben var för korta så nådde jag inte riktigt ner från bollen att själv ta mig någonstans så fick jag total panik. "TAAAA BOOOORT DEEEEEN" skrek jag bara till Johan som helt skräckslaget började slänga bort saker från mig utan att riktigt veta vad jag ville ha bort... Och i mitt flaxande paniktillstånd gled blöta handduken ner över mina ögon och eftersom det kom en värk så jag pressade gasmask så fick jag inte bort den själv så jag började bara bröla och flaxa ännu mer tills han iaf insåg att handduken behövde tas bort. Då, i nästa värkuppehåll (som nu bara var på sekunder) så sansade jag mig och sa med min lyd-eller-dö-röst "TA BORT BOLLJÄVELN OCH TRYCK EFTER HJÄLP"

 

Nästa värk var en krystvärk och barnmorskan försökte få mig att klättra upp i sängen igen... Har något försökt klättra upp i en säng i det tillståndet? Jag gjorde det med Alice och nu igen med Alex. Det är som att bestiga K2 i gummistövlar. Väl uppe i sängen lyckades jag inte reda ut mina ben utan satt ungefär som Bambi på hal is halvliggandes med ett ben bakom mig, knipandes som en idiot. Barnmorskan kände efter och jodå, jag hade rätt... Där kom en bebis.

 

Lyckades reda ut benen och i nästa värk kom vattnet... Som en ballong. Plopp. Jag stänkte ner barnmorska, sköterskor, säng och väggen på andra sidan rummet. Barnmorskan som satt precis nedanför "fångade upp" det mesta ändå, Johan hade tur som gått upp till mitt huvud precis innan. Vägrade dock krysta, tänkte att det skulle ta många krystningar så jag tänkte minsann spara lite kraft och det spände på som attan så jag tänkte ta det lugnt för att klara det... Barnmorskan fick ryta i och säga att det nog bara skulle krävas en eller två för att jag skulle göra det jag skulle.

 

En värk. Plopp. En liten slemmig sak på magen.

 

Så otroligt liten och skrek inte som han skulle. Och hans mamma var inte alls med i matchen utan efter en snabb titt la jag mig bara ner och var helt omedveten om allt omkring, helt yr och borta. Fick lite syrgas och blodtryckskoll medan pappa Johan klippte strängen. Sen fick Johan följa med Alexander till neo-avdelningen en runda för att kolla hans andning som var okej men inte bra.

 

Medan de var borta var det dags för det "roliga". Ingen bebis hade jag hos mig, ingen aning om hur min nyfödda unge mådde eller var han var, dock lite lugnad av att hans far iaf var med honom så han inte var ensam. Och mitt i detta inferno i mitt huvud hör jag "nu är det dags att klämma ut moderkakan". Ahh. Men det gick bra, den kom hel och fin. Sen kontroll av bristningar. Efter att, precis som efter Alice fötts, börjat klättra uppåt ryggstödet på sängen skrikandes så fick jag lustgas under kontrollen så jag var så där härligt klar när barnmorskan berättade att hon ville sy lite. "NEJ, det vill jag inte. Jag kan leva med att vara så här slapp!" blev mitt svar och det krävdes både gas och bedövningsspray innan jag kunde tänka mig att gå med på det.

 

Så kom Johan tillbaka med vår son, tillsagd att ha honom hud mot hud medan de städade upp mig lite.

 

Vägning, mätning och första kontrollen...

 

...och sen fick jag ha min lille gosse hos mig.

 

Den obligatoriska fikan... Varm choklad har aldrig varit så gott... Rosa bubbel och goda mackor innan man skulle flyttas upp till bb.

 

Och väl uppe på bb kom storasyster och hälsade på... Kände lite på lillebrors hår...

 

...hjälpte till att hålla honom lite och mysa...

 

...och käkade upp morsans mat.

 

Vi fick p.g.a. att det var överfullt inte stanna på bb mer än ett halvt dygn. De gav "dispens" trots att vi egentligen skulle hållas under uppsikt tre dagar med vår GBS då det tydligen var andra som behövde sängplatsen bättre. Blandade känslor, dels skönt att få åka hem men samtidigt lite läskigt då jag gärna stannat till 48h-kontrollen minst.

 

Väl hemma kom ungarnas mormor och morfar med tårta för att fira tillskottet. Jag var kanske inte den trevligaste människan på jorden, lite förvirrad och chockad över allt som hänt det senaste dygnet, men tårta är alltid gott iaf :)

 

Våra små änglar i matchande outfits :)

Det är rätt kul att jag kan sitta här i Solna med en temugg i handen och skratta åt Johans hysteriska försök att tillfredsställa dig. Kanske framför allt för att du skriver så bra. Men det lät roligt så här på avstånd iaf. =) Men jag inser väl att du hade det rätt ont.

Äntligen kom han!

Nu vill jag också föda barn... fast min förlossning lär väl ta 4 ggr så lång tid som din...

Oj,vad sugen man blev på att skaffa barn..;-) men hade e ju helt underbara sen (ibland, nästan alltid )

Först och främst: Massa grattis till tillskottet! :) Så söt och väldigt lik sin storasyster.

Levi blev med storebror den 3e jan till en liten Meja och det var med en snabb förlossning. Känner smärtan när jag ser bilderna du lagt upp. Huvva! Och skrattar hysteriskt k2 bestigningen i gummistövlar. Massa grattis igen iaf :)