Det blir alltid värre framåt natten...
Tystnad. Alice sover. Johan och Mika sover. Nilla sitter och... Ja, bara sitter. Inte trött. Vill inte somna, vill verkligen inte drömma!
Avbokade resterande tiderna hos barnmorskan idag. Känns som det blev att sätta punkt på riktigt. Nu är det över, nu tar vi oss i kragen och... Lägger oss ner och gråter tjugo liter till. Det hade ju gått så långt... Risken var ju minimal!! Det är så fel. Det händer andra, men inte mig!!
Fått jobbig medicin av doktorn för att min kropp ska återgå till normal. Den ger svåra kramper men är förstås nödvändig i sammanhanget. Är ju bara några dagar som den ska intas. Fysiska smärtan dövar den psykiska. Jag känner ingenting. Jag känner allt.
Ni som ringt utan att få svar idag; jag vill verkligen inte prata med någon. Inte än. Ge mig lite tid att resa mig. Jag vet att ni vill väl och att ni finns där och jag uppskattar det verkligen men jag är inte redo än.
Och ni som undrat; Alice mår bra, vi har hållit ihop de här dagarna så hon inte direkt märkt av något mer än att mamma har lite ont och inte kan bära henne just nu. Tur hon är så liten som hon ändå är. Tur dagis finns också!!
Min älskade unge, vad jag önskar jag var lite närmare så jag kunde krama om dig( ja Johan också så klart)Ta det nu bara lungt och vila dig så mycket du kan, jag vet att det kommer att ta ett tag innan livet återgår till det mer normala. Ta nu väl hand om dig och krama Ailce och Johan.
Älskar dig kram,kram från Mormor & Nisse
Jag beklagar...
Håller med det mormor skrivit innan. Tänker på er hela tiden, älskar dej så oändligt. Det gör ont att se sitt barn lida! Skönt att ni har Alice, hon är solen på den nu så mörka himmelen. Puss & kram!
Kramar till er alla tre! Tänker på er!
Usch. Livet är inte alltid rättvist :(
Tänker på er.
Vi är så ledsna för er skull... ögonen tåras på mig när jag läser det du skriver. Måste kännas oerhört tungt och tomt.. och som du säger, det hade ju gått så långt. Hur kunde det hända? ofattbart och sorgligt. Det är nästan så jag har dåligt samvete för att min fortfarande lever, det är ju så jäkla orättvist!Förstår att ni vill vara själva nu ett tag, hör av er när ni sörjt klart. Kram från fam Rosenstedt
Det är så hemskt, så orättvist :( Hoppas ni mår bra ändå. Önskar jag hade hunnit träffa dig igen innan jag åker!! KRAM!
