Nillas blogg

Min första "arbetsgivare" dog i helgen... Ja, jag tror inte arbetsgivare är den rätta benämningen eftersom jag bara var omkring 10 när jag började spendera det mesta av min tid i stallet. Jag vet inte hur jag känner nu, den här personen har jag inte haft kontakt med på närmare 10 år, men han har präglat hela min uppväxt och den jag blivit. Han ställde krav, stöttade och motiverade mig när jag var liten. Han förklarade högst pedagogiskt vilken otrolig förlorare jag skulle vara om jag rökte och bevisligen tog jag in de orden för här står jag, närmare 30 än 20 och har inte tagit ett bloss i hela mitt liv... och kanske hade han rätt för jag är heller ingen förlorare.

Det är svårt att sätta ord på känslan nu. För jag sörjer inte... Men det känns ändå. Jag har fått en hel del sms de senaste dagarna från gamla vänner och kollegor som vill prata. Det har fått mig att tänka, och det finns ett samlingsord för vad den här människan var: Genomsnäll.

Mina tankar går till grabbarna Djuse som förlorade mer än alla oss andra. De förlorade sin pappa, hastigt och oväntat.

Tack, Lennart. För alla tidiga mornar jag fick kliva upp, för alla tävlingar jag stod med hjärtat i halsgropen, för alla skratt och tårar. Tack för att du såg till att jag växte upp och blev en ganska bra människa. Tack för att du litade på mig. Tack för alla gånger du stod ut med våra galenskaper, och bara suckade istället för att säga vad du säkert egentligen tänkte. Vila i frid.

"Sitter ni i säcken!? Suck...."