Tragiskt

Jag läste detta och tycker först och främst att hela händelsen är fruktansvärt tragisk... Men samtidigt vill jag vara stark på min ståndpunkt att det INTE är mammans fel.

Efter att själv mått urdåligt första månaderna av min dotters liv så vet jag hur avtrubbad och kall man kan vara. Det går inte att förklara känslan riktigt, klart man älskar sitt barn... Men ändå inte. Jag grät mig igenom nätterna i flera månader... Det började redan på bb där jag övervägde att bara fly hem och gömma mig. Jag ville inte.

I mitt fall fanns här en pappa till barnet och hennes gudmor som stöttade, tröstade och hjälpte till så gott de kunde tills den där tråkiga känslan försvann... Nu kan jag inte ens tänka mig ett liv utan Alice.

Men sjukvården fanns INTE där. Fast Johan sa till redan på bb att något var fel, så frågade ingen hur jag mådde förrän det obligatoriska mammasamtalet som de har flera månader efter förlossningen. Fast min make näst intill bröt sig in på sjukhuset för att jag hade sån ångest så var det ingen som ens kunde ta sig fem minuter att faktiskt fråga den där frågan som hade lossat allt... "Hur mår du egentligen?"

Jag hoppas av hela mitt hjärta att mamman som nu gjort det otänkbara får den hjälp och det stöd hon behöver. Och att alla andra mammor som mår så dåligt också får det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0